marrelj

Hur kan man sakna en liten varelse på fyra ben så mycket?
Hur kan jag sitta och gråta för det här,jag menar. Du var ett litet djur,djur blir överkörda det är eran vardag.
Rätt patetiskt,eller?
Jag menar du var rätt jobbig ibland,då du släpade in massa äckliga djur,då du stod utanför min dörr och jamade och krafsade på dörren,eller när du sprang runt och lekte med dina leksaker och gjorde avslutade det med att slira på mattorna utanför min dörr,så när jag sprang ut för telefonen ringde,lyckades jag alltid snubbla på dom jävla mattorna. Jag minns också att du på något höger och vänster tog dig in i skaferiet där ditt torrfoder stod och vällte påsen så all torrfoder flög ut på golvet..
Men ibland var du faktiskt helt okej,när du följde mig till bussen varje morgon,och när jag kom hem sprang du ut från skogen som en liten duracellkanin och visste att du skulle få mat och kutade till dörren..
Eller när jag bara kände att du kröp närmare mig på natten och jag somnade till till kurrande,och vaknade av att du ville ut från mitt rum genom att stå och jama.

På tal om vad som är patetiskt,det är att personen du blev påkörd av bara la dig i diket,du kunde ha levt nu. Du kunde ha legat i sängen nu, vart i samma rum som mig.

Vet du vad jag saknar?
Jag saknar att någon står utanför min dörr och jamar på ditt sätt,och samtidigt krafsar lite lätt.
Jag saknar att någon slirat på mattorna utanför min dörr,jag saknar att snubbla på dom.
Jag saknar att se att påsen med torrfodret är utspillt.
Eller när du följde mig till bussen varje morgon,och tävlade med mig först till dörrn när jag kom hem.
Eller när du sov med mig,och du väkte mig mitt i natten för att gå och äta,då jag alltid sa: Stick och ät med dig tjockefan.

Ha Ha. En katt? ni tänker väl att en katt kan inte betyda så mycket. Det trodde faktiskt inte jag heller. Men som sagt,
man inser inte hur mycket någon betyder förän den är borta föralltid.